Minns du första gången dina tankar svävade i asatrons utmarker?
Jag minns det vagt, men med kärlek. Det var då min farmor Elsa, som tillsammans med farfar Stig brukade passa mig och min bror på helgerna när våra föräldrar arbetade, skulle lugna mig då ett kraftigt åskoväder drog in över Landskrona. Det mullrade högt och kraftfullt på innergården mellan hyreshusen, och jag kröp ihop hos farmor. Hon berättade för mig, att det minsann var Tor som drog fram med sin vagn över himlavalvet och att det inte fanns något att vara rädd för. Det dröjde inte länge förrän jag tyckte mig kunna se honom, någonstans där uppe i de väldiga molnen som tornade upp sig i stormen.
Jag är inte ensam om den upplevelsen; tvärtom, det är ett av de vanligaste fenomen som folk tänker på när de hör ordet asatro. Det är också en av de vanligaste frågorna som dyker upp när jag nämner mitt engagemang med Asatru Folk Assembly. "Tror ni verkligen att en stor skäggig gubbe flyger över himlen när det åskar eller?", ofta efterföljt av ett skratt.
Tror jag verkligen det? Nej. Personligen gör jag inte det. Men jag tror att den historien bär med sig något viktigare;
Den bär med sig ett oerhört kärleksfullt minne av en person som inte längre finns kvar ibland oss. Den bär med sig ett minne av henne och hur hon var innan hon blev sjuk, innan hon blev gammal och skör. Den bär också med sig ett minne av de som kom tidigare, av ett folk som lyckats hålla historien om Tor som drar fram över himlen med sin vagn genom tusentals år trots otaliga försök från yttre krafter att sudda minnet av Tor från historien. Från personen som ristade figurer på en stenhäll, till min farmor på en innergård i Landskrona, finns en tydlig röd tråd. Jag tror på värdet av att följa den röda tråden, att hedra minnet av de som enats kring dessa sagor och vikten av att vi för dem vidare till våra barn.
Vår tro definieras ofta som förfädersdyrkan, och den definitionen är i mina ögon helt korrekt. Vi är en del av våra gudar. Våra gudar är en del av oss. Vi är summan av otaliga generationers öden, förda samman här och nu genom minnet av de som kom före.